Som jag skrev tidigare så har mycket hänt sedan sist och jag berättade lite om det, men nu tänkte jag berätta om vad som fick mig att förstå att jag måste ändra mina mål och prioriteringar lite, helt enkelt göra en livsstilförändring.
jag var fast i mitt gammal mönster tidigare, var hela tiden rädd för att göra andra människor ledsna och besvikna. Att de skulle tycka att jag lurade dem med vem jag var om jag inte hela tiden höll fasaden uppe. Jag var rädd att andra människor skulle bara se mig som en lat och bortskämd människa om jag sa ifrån eller sa min åski i olika samanhang. Jag hade även ett ganska negativt tanke sätt, tankar som till exempel, det klarar inte du och du ska inte tro att du kan något, vem vill anställla dig.
Allt detta kombinerat med att jag hela tiden skulle ligga på topp, inget fick vara ganska bra. Allt skulle vara prickfritt i mitt liv allt från skola, jobb och mitt sociala liv. Jag skulle även ha kontroll i alla lägen, vantrivdes så in i norden då jag inte hade det. Detta gjorde att jag var igång 24-7 med någonting.
Jag kunde vakna på natten och komma på saker som jag glömt att göra och klev upp och gjorde dem då jag kom på dem. Jag skulle alltid vara så att det gick att få tag i mig, så alltid alltid telefon med mig. Bredvid mig i sängen och in med mig på toa då jag skulle duscha. Så skulle det bara vara att leva, hela tiden på alerten. Sedan så oroade jag mig väldigt mycket för allt och ingenting. Från till om jag skulle göra något som jag kanske inte hade total kontroll på eller till att jag aldrig skule få ett jobb.
Så när jag gick min utbildning som var på distans (så det var ganska mycket resande under ett år pga utbildningen), Började jag känna mig allmänt på fysiskt och psykiskt slut. Jag drog lätt på mig både förkylningar och annat under denna tid och vi ska bara inte prata om diabetes som levde sitt helt egna liv. Min diabetes är ett helt eget kapitel i mtt liv, jag har inte alltid dragit jämt med min sjukdom. Det har även varit en faktor som givit mig oror och gjort mig osäker, att man ska göra fel inte "duga" och vara den "duktiga" diabetikern.
Men ialla fall så under studie tiden så började kropp och knopp att varana mig. Ont i magen, ont i huvudet, svårt att sova, minnes problematik, sämre humör och ibland total orkeslöshet. Men jag tänkte bara att bita ihop och köra på. Lite små krämpor är inget att lyssna, jag bestämmer och inte min kropp (så det så, trodde jag då)
Min riktiga näsbränna under studie tiden var vår examens vecka. jag åkte upp och diabetesen gjorde inte alls som jag tyckte att den skulle, men jag hade inte tid att fokusera på den just nu. Men examen och allt som var med den. Jag tog extra insulin och hoppades att detta skulle gå vägen.
Men så gick det inte riktigt alls utan första dagen på examens veckan uppe i Åre, hamnade jag på Östersunds sjukhus med sky högt blodsocker och dålig i diabetesen helt enkelt. Då tror man att jag skulle dra ören åt mig, men icke. Jag fick med hjälp av sjukhus personalen ner sockret till en bra nivå. Sedan så ville jag bara tillbaka till Åre och examen. Så jag tjatade mig till en utskrivelse fast doktorn ville att jag skulle ha legat kvar och blivit ytterligare bättre inställd. Men jag fick min vilja igenom, så tillbaka till Åre genomförde min examen och vart godkänd. Sedan hem och livet drog igång med 200%.
Fick sedan efter utbildningen inget jobb som hudterapeut och starta eget kändes inte som min grej (för då kom mina negativa tankar in igen)
Så då bestämde jag mig för att söka andra jobb inom min tidigare utbildning (inom kök). Så sagt och gjort jag sökte och fick jobb som vikarie inom kök. Hade turen att få ett långtidsvikariat på en gång oc samtidigt så hände mycket annat runt omkring mig. samtidigt gjoorde jag även behandlingar på min lediga tid som en hobby, för att underhålla mina kunskaper för att jag tyckte det var roligt.
Plötsligt så började kroppen protestera mer och mer, kraftigare och kraftigare. Jag hade ingen ork alls sov mindre och mindre, kände mig mer och mer ledsen. Inget var roligt, jag ville inte ens fira jul. jag som i vanliga fall älskar julen och pyntar så mycket jag bara kan. Tog detta året under protest fram ljusstakarna och bakade under protest.
Nu gick mitt fysiska och psykiska mående nerför i allt snabbare takt, på slutet var det som jag åkte pulka i världens största nedförsbacke.
Jag gjorde illa mig och blev sjukskriven strax före jul pga en skada i ryggen, såg då åkte jag hem till familjen lite i förtid för att fira jul.
Under julen så åkte mitt mående ner i skorna, Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Allt var bara i svart. Mitt hjärta gick i en miljon bitar och hjärnan brann upp, så kändes det i alla fall. Jag ville bara ligga i sängen och låta världen fortsätt pågå utan att jag behövde aktivt behövde delta utan bara ligga i sängen och gråta.
Då sa min omgivning stopp, du måte söka hjälp för så här ska man inte må, så min mamma tvingade iväg mig till doktorn.
När jag satt på hans kontor och han fundera hur jag mådde brast allt för mig, tårarna bara rann och jag kände mig så värdelös och färglös som människa, som bara var iväg för alla.
Så efter lite tester och samtal hos läkaren så konstaterade han att jag hade diagnosen utbrändhet, utmattningsdepression och ångest syndrom. Detta gjorde mig så himla rädd och ledsen var jag inte starkare än så här kände jag. Jag har väl inget jobbigt i mitt liv, jag är helt enkelt en svag och dålig människa konstaterade jag i den studen. Vill tillägga att idag ser jag det inte så och jag har en annan förståelse för hur allt hänger ihop.
Så blev sjukskriven och så bestämdes det att jag skulle bo hos min mamma ett tag, så att medeciner och samtalsterapi skulle hinna börja på att verka. Sagt och gjort jag flyttade till min mamma ett tag och lät allt sjunka in. Det blev även skickad en remiss till stressrehab, första gången så kom jag inte med för jag måde alldelens för dålig i min depression. Men andra gången hade de mediciner och annan samtals hjälp jag fått börjat på verka samt annat runt om mig ändrats, så då kom jag in och fick börja deras rehabeleteringsprogram.
Under tiden jag var hemma hos mamm och jag låg mycket och tänkte mycket på allt, hela min värld och varför hade jag hamnat här. Från den studen jag började att försöka förstå, så såddes det ett frö hos mig som sakta började gro. Jag hade börjat en lång resa mot förändring förstod jag någonstans långt bort i mitt undermedvetna. Där och då startade min resa.
Jag går fortfarande på förändringensväg, jag jobbar hela tiden med att förändra mitt levnadssätt. Allt från miitt sätt att tänka (positiva och negativa tankar), mitt jobb med min självkänsla och självförtroende, mitt sätt att leva helt enkelt. Detta är en resa som just är påbörjad och jag har långt kvar att gå på den. Det händer saker hela tiden.
Det var även under den här resan som jag mötte Ulrika en fantastisk person, som berättade för mig att hon hade något hon ville berätta för mig, som kunde hjälpa mig under min resa i livsstilförändringen. Vad hon då berättade för mig och vad det var för något ska jag berätta nästa gång.
Så ta hand om er där ute och va rädda om varandra
Stor Kram