För ett tag sedan så fick jag hem den lokala diabetestidningen, är med i diabetesförbundet i Umeå. Med tidningen så följde det med en lapp om att svenska diabetesförbundet skulle komma till Umeå och göra intervjuer och filma hur livet med diabetes är. De sökte personer med diabetes eller anhöriga till diabetiker som ville ställa upp och bli interjuvade och den interjuven skulle handla om hur livet med diabetes kan se ut.
Jag tyckte att detta lär intressant och jag har alltid velat berättat om hur livet kan se ut med diabetes. Jag har i perioder haft svårt att accepterat min diabetes och detta har haft följder för mig. I dessa perioder så har jag bemötts olika allt från människor som har velat förstå varför jag har haft så svårt med min acceptans när det gäller diabetesen. Andra som jag har mött har menat att jag bara ska skärpa mig och acceptera läget, för att leva med diabetes idag är ingenting mot vad det var förr i tiden. Idag är ju diabetes vården så långt fram och man får sådan fin hjälp med sjukdomen. Så jag ska bara vara tyst och acceptera läget som det såg ut. Jag håller med om att både vården är bättre idag och sjukdomen är inte lika svår att leva med idag som det var förr i tiden. Men just då jag kände att diabetesen bara var ett straff och att allt bara var pyton, så brydde jag mig inte om att det är lättare idag att leva med diabetes och jag var inte det minsta glad över att man lätt idag att få hjälp.
Som sagt så har min väg med diabetesen var lång och krokig, jag har i år levet med diabetesen i 17år och idag så har jag en helt annan inställning mot vad jag hade i tonåren. Jag kan inte helt säga att jag har accepterat min sjukdom men jag är kompis med den nu brukar jag säga. Jag hjälper den på bästa sätt och den ställer inte till problem för mig, det är så jag ser på situationen idag. Jag har mdagar i dag också då jag bara tycker att diabetesen är ett straff från helvetet som jag måste leva med. Men jag kan idag ändå se att allt är inte åt helvetet och det faktiskt går att leva helt normalt än fast man är drabbad av diabetesen. Så jag kan tillåta mig själv att ha en depp dag då jag inte kollar blodsockret mer än på morgonen och på kvällen och jag kanske äter lite mer onyttig än vad jag ska. Men så dagen efter så är jag inte deppig och på dåligt humör utan då är jag tillbaka på banan och kollar blodsockret och äter bättre.
Jag tror att jag aldrig helt kommer att acceptera men jag kan ändå idag se med helt andra ögon på sjukdomen och jag har insett att det bästa är att jag tar hand om mig själv och lever ett så nyttigft liv lsom möjligt. Detta för att min kropp ska hålla längre och att jag ska minska risken för att drabbas av följd sjukdomar som kan följa i spåren av diabetesen när man har haft sjukdomen i flera år. Så nu kan jag ändå känna att det äör jobbigt men ändå kan jag ta mig vidare utan att fastna i det negativa. Sjukdomen kommer alltid att finnas vid min sida och jag ska göra det bästa av det och inte låta det hindra mig i livet.
Men som sagt i tonåren så levde jag loppan med min sjukdom och detta fick följder för mig och när jag var sjutton år så åkte jag in akut på sjukhuset med aldellens för högt blodsocker, så pass högt så att det var farligt för mig, så jag blev inlagd på sjukhus ett tag och där försökte de prata förstånd med mig och tala om hur farligt det vara att missköta sig. Men just då var jag både rädd och ledsen. Jag var både less och rädd för min sjukdom. För det kändes hela tiden som att jag var annorlunda och att jag hela tiden skulle tänka på min diabetes innan jag skulle göra något. Så jag var inte riktigt mottaglig för vad de sa till mig plus att de känndes som att de bara stod där med pekpinnar och talade om hur dålig jag var som inte skötte mig. De frågade aldrig mig varför jag inte skötte mig om det fann någon anledning till att jag totalt slog bakut och misskötte mig. Om de kunde på något sätt hjälpa mig att förstå min diabetse bättre istäööet för att skälla på mig. För det var så som jag uppfattade det när det bara bombaderade mig genom att tala om att jag gjorde fel och jag skulle förbättra mig. Jag hade velat att de ahade försökt komma bakom varför jag inte skötte mig och tagit tag i problemet därifrån. För det kändes just då som jag var så ensam med diabetesen och att de på sjukhuset inte förstod mig, för de var inte i samma situation som jag. Jag hade önskat att de fanns yngre personer som hade diabetes som man har kunnat få prata med och de har kunnat dela med siug av sina erfarenheter och berätta hur de har tacklat olika problem som dykt upp i vardagen med diabetesen. Fått höra hur deras vardag hade sett ut, för då tror jag att jag har kunnat se på hela situationen på ett annat sätt och jag har kunnat haft det lättare att se positivare på allt. Kunnat få höra att jag inte var ensam och att man inte är konstig bara för att man tycker det är orättvist och jobbigt med diabetesen. En annan ung person med diabetes har kunna få mig på andra tankar då det gällde diabetesen tror jag, istället för att bara tala om för mig att jag var oansvarig och jag skulle bara börja sköta mig.
Så när jag hade kommit till att jag ser annorlunda på diabetesen och min situation så började jag fundera på att dela med mig av min historia och vad jag har varit med om och hur jag har upplevt det, just för andra med diabetes eller någon kompis eller anhörig till en person med diabetes att de kan få känna att det är fler som har gått igenom tuffa perioder och att det löser sig bara man kan komma frram till hur man vill ha det i sitt liv med diabetesen. Att man som diabetiker inte är ensam när det jobbigt utan de flesta har sådana perioder och det går att få ut något av det. Att man kan få lite tips och ideer av mig och även känna stöd, man kan inte alltid vara på topp så är det bara. Det finns inte inte en enda människa som alltid är på topp, så är det bara och alla kan ha en dålig dag. Man får bara inte stanna där. Så min dröm är som sagt min dröm är att få börja fara runt och berätta min historia och hjälpa andra med diabetes och kompisar, anhöriga till dem med diabetes.
Så nu när jag fick hem lappen så kännde jag, detta är ett gyllende tillfälle att börja förverkliga min dröm. Så jag bestämde mig för att anmäla, ivrigt påhejad av Erica som vet om min dröm. Men jag hörde inget så jag trodde att jag inte hade kommit med. Men idag när jag satt på bussen ringde de upp och frågade om jag fortfarande var intresserad av att vara med. Det var jag fortfarande och då blev det bestämt att på lördag klockan fyra ska jag bli interjuvad framför en kamera. Om hur mitt liv med diabetesen ser ut, så det ska bli spännade. De ska sedan klippa ihop alla interjuver och så ska de användas till bla som informationsmaterial och de ska upp på internet. Så det ska bli spännande och nu börjar bli lite nervös. Men det är nog inget mot vad jag kommer att vara på lördag men detv ska nog gå bara bra. Det är ju en början på att förverkliga min dröm, så vem vet jag kankse kan göra verklighetav min dröm. Så efter lördag kommer en uppdatering om hur det har gått för mig på min interjuv.
You go girl!