Förra veckan var min tredje vecka på smärtrehab och jag kan säga att det kändes som jag var mer eller mindre en zombie hela den veckan. Därför så skrev jag inget i förra veckan uatn det blir nu istället. Förra veckan var som mitten i programmet, två veckor hade gått och efter efter förra veckan så återstod två veckor. De hade redan i början sagt att tredeje veckan är den som brukar vara den jobbigaste. Man har kommit en bit på vägen och man börjar se att det är snart slut på programmet (programmet är 5 veckor långt) och vad ska hända då. Jag trodde nog inte riktigt på det när det berättade det men jag får säga att där hade jag då fel. Kände redan på måndagen att min energi nivå inte var på topp utan den var mer på botten läge redan första dagen på veckan. Så desto längre in på veckan som gick så ju mer härdsmälta blev det i min hjärna. Jag blev tröttare och energin låg bara och pyrde på det lägsta, det hjälpte inte hur mycket jag försökte med avslappning och sova mycket, jag var bara en trött och lite grining person hela tiden. När vi skulle öva på medveten närvaro så var jag överallt utom just där jag skulle vara. Tankarna var långt fram i framtiden och jag försökte hela tiden planera mitt nästa steg vad ska hända nu efter detta. Hur ska just jag gå vidare med mitt liv och min smärta vad står jag om några månader tex, många såda här frågor dök upp mitt huvud och jag kunde varken lösa dem eller släppa dem så jag kunde vara mer här och nu, utan de fanns som med i bakhuvudet hela tiden.
Men en sak som vi pratade om i copingen som jag har stött på tidigare genom min diabets, var ordet aceptans och vad innebär det egentligen. Som sagt har jag stött på detta tidigare och jag har svårt att komma överens med aceptans och vad det innebär. Jag har levt med min diabetes i snart 17år och den har jag fortfarande inte acepterat. Jag har försökt många gånger men jag kan fortafrande säga att någon aceptans från min sida finns inte där än för just min diabets. Jag har kommit så långt så att jag kan säga att jag tolerera den och att jag gör allt för att den ska hållas under kontroll. Men då jag var i tonåren gjorde jag allt för att inte låtsats om att jag hade diabets, just då fanns den inte tycket jag. Men ju äldre jag blir desto mer så kommer jag överrens med den och jag tolerar den. Men att fullt ut aceptera den är svårt för mig. Så nu när de tog upp på copingen om aceptans så kände jag som sagt igen det och jag blev lite fundersam eftersom jag har en kronisk sjukdom som jag svårt att aceptera efter alla dessa år och hur ska jag då kunna aceptera smärtan som bara ha funnits med mig under ca 1 och halvt år.
För mig blir det också lite att om jag nu acepterar detta så kommer det att bli Britt-Mari med smärtan, att det på ett vis blir min identidet. Att man inte ser min riktiga identidet vem jag är bortom smärtan. Detta har jag stött på tidigare då det gällde min diabetes att det blir lätt att man säger ja Britt-Mari hon med dibetes. Jag är varken min smärta eller min diabetes.Jag är en glad och sprallig person som älskar att umgås med vänner och familj. En person som har lätt till skratt och älskar att laga mat och baka. Jag ser positivt på livet och jag har världens bästa jobb enligt mig. Men om jag acepterar detta känns det som att min sanna identitet glömms bort och man istället tycker synd om mig. Det är inte synd om och jag vill inte att människor ska se på mig och tycka så.Jag vill inte att man ska lägga huvudet på sned och säga å vad det är synd om dig. Utan att de istället ser mig för den jag är och tänker ok hon har smärta och diabets men det är bara en liten del av henne.
Så det var nyttig att man tog upp detta ämne och man kunde diskutera det fram och tillbaka. Få andras syn på det och höra hur de ställer sig till just aceptans. Få lite tips på hur man kan se på det och komma vidare i detta utan att fastna för mycket och älta detta fram och tillbaka. Utan låta det komma med tidens gång. Jag känner ändå som att jag kommit en bit på väg när jag ändå kan se lite objektivt på hela frågan. Att jag kan fundera kring detta med aceptans och hur jag någon gång i framtiden kanske kan aceptera det hela och känna mig nöjd med detta. Jag måste inte just nu i detta ögonblick bara aceptera det hela utan det får ta sin tid och det kan få mogna sakta fram. Så just nu kan jag är jag nöjd med det jag har kommit fram till. Låta det ta den tid det tar för att komma fram till full aceptans, inte stressa fram något. Det är bättre att man låter det ta tid att sjunka in.
Så än fast förra veckan var lite trög och jobbig så förde den ändå med sig tänkvärda saker, som fastnade fast man inte trodde de skulle göra det. Sedan en sak som jag kom fram till var att man kan inte alltid vara på topp och det är ok om man ibland har en sämre dag, alla kan ha det. Ingen är en super människa som kan allt och aldrig blir trött någon gång. Man måste tillåta sig bara vara ibland och lyssna på vad kroppen säger. Ta en dag då man bara gör det man känner för att göra, strunta i alla måsten. Dessa måsten hinner med ändå och det är viktig att man samlar på sig energi ibland för att orka med måsten man har här i livet.
Men nu är det en ny vecka och zombie veckan är över, känner att denna vecka har jag mycket mer energi. Fick ernergi av att träffa kompisar i helgen och skratta. Att skratta ger en mycket enegi tycker jag. Så än fast det är mycket man ska hinna så känns det inte som att man går omkring halvt sovande ialla fall, utan jag är här och nu.
Nu ska jag ta i tu med disken som så snällt står och väntar på mig i köket. Så kommer det mer uppdateringar senare.